Har några minuter att fördriva innan jag sticker till jobbet. Sista dagen på mitt vikariat, fuck yeah! Ska bli skönt att bli timmis igen på söndag, Eftersom att jag bara har jobbat 75% nu under sommaren så har jag haft så mycket konstiga pass, men som timmis vet man oftast vad passsen brukar ligga på i alla fall. Men jag ska väl inte klaga, 75% på sommaren har varit rätt slappt och jag har haft mer tid över än vanligt.

 

Nu måste jag nog gå och kissa innan jag går till bussen, så tjing!

Kom på att det var längesedan jag skrev någonting och att jag dessutom har glömt berätta om när vi hyrde stugan i skärgården. Så får skriva ihop någonting nu om det.

 

Efter lite kaos (som hör till när man ska någonstans) så kom vi oss iväg med båten i regn och rusk. När vi väl kom fram till stugan var vi ganska less, så vi packade upp på en gång och ställde oss och grillade hamburgare. Efter vi hade ätit introducerade jag skip-boo för Camilla. Vilket visade sig bli helgens underhållning! Vi spelade skip-boo nästan hela kvällen, samtidigt som vi lyssnade på Måns Zelmerlöw. Sen somnade vi rätt tidigt också...

 

På lördagen sov vi ut och sen spelade vi lite mer kort, innan vi packade ner lite picknick och gick till andra sidan ön. Där la vi oss på en stor sten och solade ett tag. Efter inte så länge blev vi less och gick tillbaka till rätt sida för att hämta en kanot. Sen började vi paddla omkring och badade vid några sanddynor! Sen fortsatte vi runt ön, men vi gjorde en paus till för att fika lite grann. När vi kom tillbaka lagade vi mat och sen tog vi oss en till runda med kanoten runt en annan ö. Utöver det spelade vi kort och spelade kort och så Måns såklart! Andra (sista) natten sov vi också ut och sen åt vi plättar till frukost. Vi städade ihop och paddlade lite mer kanot och sen blev vi upphämtade med båten och åkte hem igen. Perfekt helg om jag får säga det själv!

 

Sitter i valet och kvalet på och funderar vad jag ska äta. Är lite sugen på att vara lat och gå och köpa någon snabbmat, men samtidigt är jag inte så sugen på vad de erbjuder. Alltså inte så sugen så att jag känner för att slösa pengar.

 

Har köttbullar i kylen men har redan ätit det två dagar i rad. Känns som att jag skulle vilja ha lite variation. Är nog egentligen mest sugen på glutenfria plättar, men det kändes bökigt att orka göra själv.

 

Annars då? Har precis kommit hem från jobbet och har nu bara en jobbdag kvar denna vecka. Är ledig på söndag och då är det inplanerat att jag ska hänga med Linzon herself. Bra stuff.

Jag vet inte vad jag känner just nu. Jag känner mig sorgsen samtidigt som jag känner mig till freds. Sorgsen över allt dåligt som har hänt i mitt förflutna. Till freds för att jag tycker om det liv jag lever just nu. Känner även saknad. Saknad av alla de personer som jag har älskat men som inte vandrar bland oss idag. Förundran varför inte världen är mer rättvis och oro över vad som komma skall.

 

Jag har lärt mig den hårda vägen att ingenting varar för evigt. Vad som tycks vara en obrytlig vänskap kan från den ena dagen till den andra krossas och vara nästintill omöjlig att reparera igen. Ibland behövs det inte ens någon katalysator, utan det är tiden den själv som förstör. Vi alla förändras och det gör det svårt att säga att man är samma person idag som var igår. Lika svårt som det är att säga att vi kommer vara samma person imorgon. Vad vi ännu inte vet någonting om kan vi inte heller lova saker om. Det enda vi kan vara säkra på är nu:et.

 

Det är därför vi måste ta till vara på alla stunder och försöka göra dem till de bästa. Jag tycker om mitt nu, men jag tar inte tillvara på stunderna. Jag sjunker tillbaka till bekvämligheten och väljer den enkla vägen genom livet. Den utan nya erfarenheter och minnen. Jag är alldeles för bekväm i det liv jag lever just nu för att vilja ha några förändringar i det. Fastän förändringarna skulle vara till det positiva så står jag fortfarande kvar och stampar på samma plats. Varför är det så? Är det på grund av mitt förflutna som jag är rädd att ta nya chanser? Är det för att jag redan har varit med om mer drama än en människa borde behöva utstå under en hel livstid som jag istället väljer att backa? För att slippa dramatiken som kan skapas om jag väljer att göra på något annat sätt?

 

Drama och konflikter är det värsta jag vet. Även om jag gör allt i min makt för att försöka undvika dem så letar de ändå sig upp i något hörn ibland. Jag tror att det är därför jag känner mig sorgsen. Jag jagas av gamla konflikter som ännu inte fått någon lösning och på grund av mitt envisa jag, som vägrar att förändras, så har jag inte längre kvar någon att ventilera det med. De personer som jag skulle vänt mig till har gått vidare med sina liv och jag vill inte tynga dem med mina bekymmer. Mina bekymmer som egentligen är obetydliga och flera år gamla. Som jag inte tycks kunna skaka av mig hur mycket jag än försöker. Bekymmer som i mina egna ögon är nonsens och som bara "tjejer" bryr sig om.

 

Det känns som att min omgivning rasar. En efter en rasar en del av min skyddsnät bort och jag står ensam kvar, sårbar, i mitten. Jag är ensam kvar och med en enorm tyngd på mina axlar. Det finns ingen kvar som kan hjälpa mig lyfta bort den. Jag försöker röra mig framåt, men tyngden är för stor och jag står stilla kvar. Orklös.

 

Jag saknar känslan av att veta att man kan ringa en person och den kommer alltid svara oavsett vad. Den kommer alltid att ställa upp för dig utan att kräva någonting i gengäld. Speciellt saknar jag det med de personer som varit mina sådana. De som alltid skulle finnas där för mig. De som alltid kommer att ha en del av mitt hjärta och som jag alltid kommer att ställa upp för i vått och torrt. Även om känslan kanske inte längre är från båda hållen.

 

Jag känner mig ensam och sorgsen. Ensam för att jag inte längre har någon axel att gråta ut mot. Sorgsen för att jag känner mig ensam. Jag tror att jag behöver lätta på trycket lite grand innan jag klarar av att gå vidare i vanlig takt... Gråthumör är sämst.

Tänkte passa på att blogga när jag fick lite tid över.

 

Imorgon bär det av ut i skärgården som sagt. Idag har vi varit och handlat och jag har packat ner allt som går att packa just nu. Just nu känner jag mig helt okej, lugn, men stressen kommer nog att komma sen. Kommer på små saker som vi har glömt med ungefär 10 minuters mellanrum... Vi får hoppas att det går bra i slutändan.

 

Ska försöka komma ihåg att fota så mycket som möjligt under helgen, men jag kan inte lova någonting för jag är nämligen sämst på att komma ihåg sånt. På återseende!