Det var några år sedan nu jag skrev något senast. Jag har egentligen inte något särskilt nytt att berätta förutom att jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Exakt vad det är som bubblar inom mig och väntar på att få komma ut går inte riktigt att sätta ord på, så det borde bli ett problem att formulera.

 

På senare tid har många tankar om hur, varför, när, vad, vem dykt upp i mitt huvud. Främst har det handlat om varför ser livet ut så olika för olika personer? Hur säker kan jag vara på den framtid som jag sätter upp för mig själv? När kommer jag göra något åt mitt liv, eller är jag egentligen nöjd med hur det ser ut idag? Vad är det jag vill göra framöver och vem är det som jag vill vara?

 

Alla dessa frågor är sådana frågor som säkert alla ställer sig själv någon gång, men som är svåra för samtliga att svara på. I dagens samhälle blir man så influerad av olika sociala medier så som Instagram, Facebook och Tumblr. Jag har dock inte varit en sådan som faller lätt för grupptryck, har dålig självkänsla och dåligt självförtroende, utan har alltid vandrat min egen väg. Därför finner jag det svårt att påstå att jag har blivit drabbad av allt som florerar på sociala medier utan snarare att jag kan finna inspiration på hur jag skulle vilja att vissa saker i min vardag fungerade.

 

Visst måste jag erkänna att även jag sitter där och suktar efter finare hem, fler resor och godare mat. Dock kan jag inte påstå att jag känner avund då det är jag själv som väljer vad jag lägger mina pengar på och vad jag gör av min tid. Om jag verkligen hade velat resa mer så skulle jag ha tagit mig tiden till det, så enkelt är det. Det är där mina frågeställningar ovan kommer in. Vad är det jag egentligen vill göra?

 

Vill jag ha något annat liv eller vill jag leva det livet jag lever nu? Om möjligt, hur kan jag då eventuellt förbättra mitt liv? Vad menas egentligen med förbättra? Är jag inte rätt nöjd med tillvaron som den är förtillfället?

 

Allting grundar sig i att jag känner att jag är i ett desperat behov av förändring. Just nu lever jag i ett oorganiserat kaos här hemma och på den här delen känns det som att jag har gett upp. Om jag på något sätt lyckas att få min lägenhet att kännas som ett hem igen kommer jag jubla inombords, men just nu känns vägen dit lång. Jag vill så mycket, men samtidigt är det så lite som krävs. Allt detta blir bara till en röra som utmattar mig varje dag och som leder till att ingenting händer - dag efter dag. Ibland känner jag bara för att ge upp allt och börja om helt på ny kula, men samtidigt vill jag inte fly. Det bästa vore om jag finner styrkan att ta itu med bördan och återigen så vet jag att det är så lite som krävs.

 

Om jag får den förändring jag söker - att reda upp mitt kaos, så har jag full tillit till att jag kommer kunna ha en bättre struktur på min vardag. Jag har då inga ursäkter kvar längre, då jag betat av mina standardursäkter en efter en det senaste året. Jag har uppnått de målen som alltid har känts så avlägsna. Det är kanske det som jag är rädd för, att min vägg av ursäkter plötsligt inte finns kvar och vad det är som kommer att hända då? Jag måste våga lämna tryggheten och ta steget.